Även vänskap är relationer som tar slut
För ca 5 månader sen var du en av mina bästa vänner. Du var en självklarhet när jag firade födelsedag, du var den jag ringde när jag kände mig deppig, sjuk, vilsen, eller bara behövde höra en röst. Du var den som fick mig att skärpa till mig många gånger, du fick mig att tro på mig själv. Du var min klippa i stormen.
Nu vet jag inte vem du är. Jag vet inte var du bor, vad du gör om dagarna eller vem du träffar. Du vet inte var jag jobbar, trots att jag jobbat där i ca 4 månader, och du vet inte vad som händer i mitt liv. De gånger vi har haft kontakt under hösten hade jag tagit kontakt med dig, alla gånger utom två. Den ena gången ville du låna en resväska av mig, vilket jag självfallet sa ja till.
Du hämtade aldrig väskan. Du hörde inte ens av dig och sa att du inte behövde den. Tillslut frågade jag dig, och du sa att det hade löst sig ändå.
Den andra gången du hörde av dig, var för att fråga om jag skulle på en gemensam väns fest. Jag svarade att jag inte visste, och frågade om du skulle gå. Du svarade inte. Efter tre dagar hörde jag av mig till dig, och frågade vart du tog vägen. Dit svar var att du glömde bort att svara. Något du ofta gjort när vi hörts av.
Vi tappade kontakten när jag slutade höra av mig till dig, bara för att se vad som skulle hända. Under hösten har du en gång skrivit till mig på facebook för att få mitt nummer igen, och du föreslog att vi skulle ses. Jag blev jätteglad, och frågade när du kunde. Du svarade inte på det. Men jag vet att du hade sett det, för du hade mitt nummer sen.
Jag har sett dig en gång sen du fyllde 20. Du var på tågstationen när jag skulle med tåget. Jag var kanske lite kall mot dig, men kan du ha förväntat dig något annat? Återigen upprepade du att vi borde ses, och du anar inte hur mycket jag ville att du skulle mena det. Men jag svarade något i stil med "ja, du får höra av dig när du kan." Jag väntar fortfarande. Men jag är inte förvånad.
Jag tror inte du vet hur ont det gjorde, när jag såg att du skrev till andra att du ville ses, och bestämde tider. Med folk, som du klagat på flera gånger hos mig att de behandlar dig som skit, att de bortprioriterat dig flera gånger, stängt dig ute. Det ironiska är att du springer efter dem, och ignorerar mig. Och jag sprang efter dig.
Det är slut nu. Men jag saknar dig fortfarande, ibland. Jag saknar vår vänskap. Det är inte lätt att förlora någon man betraktat som sin bästa vän. Men tydligen var det ganska ensidigt. Annars hade du väl inte kunnat ta bort mig ur ditt liv, så hastigt och lustigt?
Jag tog bort hjärtat från ditt namn i min telefon häromdagen. Och blev plötsligt så förvirrad över vems nummer det var, så jag skrev dit ditt efternamn istället. Det känns så opersonligt, men det är ju så det har blivit.
Du har två böcker som är mina. Jag har en tröja som är din. Det är det enda. Du ska höra av dig i veckan om när du kan komma förbi och lämna dem. Men det känns inte som om du kommer göra det.
Det värsta är att du kommer inte att läsa det här heller. Jag vet att du känner till att min blogg finns, men den har du glömt bort sen länge. Jag vet inte om jag vill att du ska läsa det här heller. Jag vet inte hur din reaktion skulle bli. Men framför allt vill jag inte att du ska höra av dig för att du känner dig tvingad. Jag vill inte ha dina skuldkänslor.
Du har gått från att vara en av de viktigaste i mitt liv, till att vara en av de som får mig att tvivla på mig själv och mitt värde. Hur pass viktig kan jag vara om du uppenbarligen inte bryr dig om jag finns till eller inte? Om jag kan bytas ut, utan en blick bakåt eller en andra tanke?
Men fan. Jag saknar dig. Jag borde inte, men jag... Fan. Fan. Jag hittar inga ord. Jag vill bara att du ska höra av dig, och visa att du inte glömt bort mig. Att jag fortfarande finns där någonstans. Att du fortfarande tänker på mig ibland. Såsom jag tänker på dig, och saknar tiderna vi hade tillsammans.
Nu vet jag inte vem du är. Jag vet inte var du bor, vad du gör om dagarna eller vem du träffar. Du vet inte var jag jobbar, trots att jag jobbat där i ca 4 månader, och du vet inte vad som händer i mitt liv. De gånger vi har haft kontakt under hösten hade jag tagit kontakt med dig, alla gånger utom två. Den ena gången ville du låna en resväska av mig, vilket jag självfallet sa ja till.
Du hämtade aldrig väskan. Du hörde inte ens av dig och sa att du inte behövde den. Tillslut frågade jag dig, och du sa att det hade löst sig ändå.
Den andra gången du hörde av dig, var för att fråga om jag skulle på en gemensam väns fest. Jag svarade att jag inte visste, och frågade om du skulle gå. Du svarade inte. Efter tre dagar hörde jag av mig till dig, och frågade vart du tog vägen. Dit svar var att du glömde bort att svara. Något du ofta gjort när vi hörts av.
Vi tappade kontakten när jag slutade höra av mig till dig, bara för att se vad som skulle hända. Under hösten har du en gång skrivit till mig på facebook för att få mitt nummer igen, och du föreslog att vi skulle ses. Jag blev jätteglad, och frågade när du kunde. Du svarade inte på det. Men jag vet att du hade sett det, för du hade mitt nummer sen.
Jag har sett dig en gång sen du fyllde 20. Du var på tågstationen när jag skulle med tåget. Jag var kanske lite kall mot dig, men kan du ha förväntat dig något annat? Återigen upprepade du att vi borde ses, och du anar inte hur mycket jag ville att du skulle mena det. Men jag svarade något i stil med "ja, du får höra av dig när du kan." Jag väntar fortfarande. Men jag är inte förvånad.
Jag tror inte du vet hur ont det gjorde, när jag såg att du skrev till andra att du ville ses, och bestämde tider. Med folk, som du klagat på flera gånger hos mig att de behandlar dig som skit, att de bortprioriterat dig flera gånger, stängt dig ute. Det ironiska är att du springer efter dem, och ignorerar mig. Och jag sprang efter dig.
Det är slut nu. Men jag saknar dig fortfarande, ibland. Jag saknar vår vänskap. Det är inte lätt att förlora någon man betraktat som sin bästa vän. Men tydligen var det ganska ensidigt. Annars hade du väl inte kunnat ta bort mig ur ditt liv, så hastigt och lustigt?
Jag tog bort hjärtat från ditt namn i min telefon häromdagen. Och blev plötsligt så förvirrad över vems nummer det var, så jag skrev dit ditt efternamn istället. Det känns så opersonligt, men det är ju så det har blivit.
Du har två böcker som är mina. Jag har en tröja som är din. Det är det enda. Du ska höra av dig i veckan om när du kan komma förbi och lämna dem. Men det känns inte som om du kommer göra det.
Det värsta är att du kommer inte att läsa det här heller. Jag vet att du känner till att min blogg finns, men den har du glömt bort sen länge. Jag vet inte om jag vill att du ska läsa det här heller. Jag vet inte hur din reaktion skulle bli. Men framför allt vill jag inte att du ska höra av dig för att du känner dig tvingad. Jag vill inte ha dina skuldkänslor.
Du har gått från att vara en av de viktigaste i mitt liv, till att vara en av de som får mig att tvivla på mig själv och mitt värde. Hur pass viktig kan jag vara om du uppenbarligen inte bryr dig om jag finns till eller inte? Om jag kan bytas ut, utan en blick bakåt eller en andra tanke?
Men fan. Jag saknar dig. Jag borde inte, men jag... Fan. Fan. Jag hittar inga ord. Jag vill bara att du ska höra av dig, och visa att du inte glömt bort mig. Att jag fortfarande finns där någonstans. Att du fortfarande tänker på mig ibland. Såsom jag tänker på dig, och saknar tiderna vi hade tillsammans.
Kommentarer
Trackback